29 juni

Tycker inte alls om nya uppdateringen på blogg.se. Seriöst, jag fattar ingenting.
Annars då?
Jo livet flyter på ganska bra. Träffar min pojk så ofta jag kan. Känner mig lite kär så det är jättemysigt. Hade en fantastisk midsommar hos våra grannar med femkamp, god mat och väldigt trevligt sällskap. Pojken var hos mig från torsdag-söndag så vi hade det väldigt bra.

Har inte självskadat på 16 dagar nu. Det känns också väldigt bra. Har inte alls samma ångest som jag hade för några veckor sedan. Har också börjat med cipralexen. Jag var ju rädd för att jag skulle gå ner mig totalt då jag brukar göra det när jag börjar med ssri men jag har inte alls känt mig så nere så det är så jävla skönt!

Just nu är jag uppe i Dalarna med två kompisar, vi har varit här sen i söndags. Har lite hemlängtan till hästarna och mina katter. Men jag åker hem på lördag så jag får ta igen det då.
Aja det var nog allt för denna gång!

WTF

Känner mig ensammast i världens. Ingen bryr sig. Jag vore bättre död, gärna idag men jag kan inte. Vill inte att min familjehemsmamma hittar mig. Måste komma på något bättre. Skära upp handlederna och ligga och förblöda? Känns ändå risky då hon förmodligen hittar mig. Jag har panik. Tillgång till rakblad, skosnören, en tändare men det är allt. Inga mediciner får jag ta hand om. Herregud jag känner mig som 13år.. Måste alltid ha en "vuxen" som kontrollerar allt jag gör. Överlever jag den här natten så lutar det väl åt psyk imorrn. Jävla helvetes skit. Behöver skydd, skydd mot mig själv för annars blir det bajs av allt ihopa. Snälla finns det någon vänlig själ med något roligt/stöttande så skriv gärna. Nu ska jag leka med rakblad och skosnören. Får väl se om jag överlever.  

Inre kaos

Det känns som att min kropp börjar lägga av. Kan inte äta, spyr upp allt. Mina ben orkar knappt bära mig, vilket dock kan bero på det lilla jag får i mig. Går med konstant huvudvärk, vilken blir ännu värre efter ectn. Håret blir stripigt, trots dusch. 

Känner mig så tom i kroppen, vilket sen kan resultera i att alla känslor kommer på en gång vilket leder till panikattacker. ( tack borderline!!!!) 

Hoppades verkligen att första ectn skulle ge lite resultat men den här kvällen har varit den värsta på länge. Slutade med att jag skar mig. Tyvärr börjar mitt självskadebeteende bli en drog igen. Fan också. Trodde verkligen att jag skulle klara det men nej.

Som tur är finns det verkligen underbar personal på avdelningen. Iallafall dom flesta. Dom lämnar inte när man har ångest upp i taket. Dom väntar till medicinerna börjar verka och ökar tillsynen så jag inte gör något dumt självmordsförsök när jag mår som jag mår.  

Jag ber till gudarna att ectn ska hjälpa annars är jag nog ett hopplöst fall och förtjänar att dö då jag bara gör alla andra besvikna och ledsna.