30 januari

Idag var det kaos. Stort kaos. När jag skulle gå ut och röka gick brandlarmet i hela huset. När jag sedan satt ner och rökte så kom det brandbilar, poliser och såklart väktare. Tillsist fick jag sådan ångest så jag sprang därifrån. Gick till närmsta affär, köpte rakblad och satt mig på närmaste toalett och bara skar och skar. Tillslut blev ångesten lite lättare och jag gick ut med papper runt hela armen. Insåg rätt snabbt att jag var efterlyst så sprang till tågspåren och satt mig på rälsen en bit från min stad. Inget tåg kom och jag satt i nästan en timme och insåg att det nog inte skulle komma något tåg så jag satt mig istället på en bro med benen dinglande på andra sidan. Då upptäckte jag att Det kom poliser från båda håll och dom tog tag i mig och drog mig bort från bron. Nu är jag tillbaka på avdelningen och väntar på att läkaren ska komma upp och sy ihop min arm. 

26 januari

Känns som att jag har fastnat. Depressionen blir inte bättre. Ingen har något förslag om vad jag egentligen behöver. Jag vet inte själv vad jag behöver. Livet är en gåta som jag aldrig kommer lösa. Jag har kört fast. Fastnat på botten och kommer inte upp för jag har kedjat fast mig. Ingen kan någonsin rädda mig. Livet känns tomt, hopplöst. Men jag har bestämt mig. Livet är ingenting för mig. Nej tack. LPT:t kan ta sig någonstans för nu vill jag bara försvinna.

14.38

Återigen inlåst. Ingen fattar någonting. Jag vet inte vad jag ska skriva. Allt känns så hopplöst och patetiskt. Nu får jag inte ens gå ut och röka. Hoppas att jag får göra det imorgon iallafall.