21 juli

Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det känns som att allting rullar på bra nu. Ändå ligger jag med ångestklumpen i magen på kvällarna när jag ska sova. Jag är fortfarande självskadefri. Alltid något att glädjas över. Har tagit bort alla instagramprofiler som jag anser triggande så på något sätt känns det som att jag är tillbaka mot ett friskare liv.

Chefen på jobbet skulle höra av sig den 1:a augusti. Det ska bli kul att börja jobba, jag börjar jobba sen får jag ta upp pluggandet när jag känner mig redo. Vill inte gå in i väggen.

Imorgon ska jag träffa min psykolog som jag ska ha tillfälligt när mina ordinarie är på semester.. Känns konstigt. Antingen kommer vi ha jättemycket att prata om eller ingenting. Vi får se helt enkelt.
Har blivit jätte skakig av nya medicinen.. Darrar som ett asplöv, inte roligt men jag hoppas att det ger med sig snart.

Tänkte bara höra med er som läser dom här inläggen jag gör. Vilka är ni? Hur har ni hittat min blogg? Vore roligt om ni kommenterade så att jag kan följa era bloggar också.

Nu ska jag sova. Godnatt!

Arg

Nu har jag fått nog!!
I torsdags var jag inne i min stad för möte med min sjuksköterska. Det var ungefär 24 grader varmt och strålande sol. Jag som alltid har en långärmad tröja eller kofta på mig struntade i det för jag höll på att svettas ihjäl. När jag skulle gå från bilen dom ca 500 metrarna till mottagningen så hann jag få så många blickar på mig, speciellt mina armar att jag tillslut när jag var framme på mottagningen satt mig och grät på toaletten.

Men det var inte slutet på den dagen. När jag 1 timme senare skulle gå därifrån, återigen dom 500 metrarna till bilen så mötte jag två killar som tittade på mig, viskade något till varandra och sedan skrattade och pekade på mig. Då kände jag mig så himla förnedrad.

Jag kan erkänna, det är inte snyggt. Jag hatar att gå i kortärmat, men bara för att jag har varit sjuk psykiskt så ska det bli såhär? Blickar kan jag ta, absolut. Men att inte kunna känna sig bekväm och skämmas för att man har ärr på kroppen det orkar jag inte. Det har blivit en del av mig, som jag absolut inte är stolt över men det är en följd av att jag har varit sjuk.

Om jag ska bli behandlad såhär av främmande människor på stan hur ska det då bli nu när jag äntligen ska börja arbeta?

Jag tänker inte skämmas över min kropp, för det är såhär jag ser ut. Så snälla ni därute, bete er inte som svin för ni har ingen aning om hur en annan människa tar det.

Jag tänker bita ihop och komma igen. Stirra så mycket ni vill men var snälla mot varandra för ni har ingen aning om vilket liv någon ni inte känner har varit med om.