Paus

Bloggen pausad. Vet inte hur länge. Allt är skit, jag vill gå under, kapitulera. Överlever jag det här livet så blir jag väldigt förvånad. Vi hörs kanske sen. Ta hand om er därute!

Väktare

Läste en artikel häromdagen som gjorde mig så in i helvete förbannad. Det var en man som hade fått sin arm avbruten av två väktare. Dock inte inom slutenvården men i ett väktarrum. Dit dom tar dom i väntan på polis. 

Jag tycker dock inte att det var oväntat. Sedan dom bröt mina armar har jag bara gått runt och väntat på att fler armar ska gå av. Och nu, hände det. Jag lider så fruktansvärt med den killen som blev utsatt och jag blir så jävla förbannad att dom inte gör någonting! Hitta på andra positioner som ni kan hålla i. Det känns som att det är den som är starkast som vinner, jag förlorade, stort. Två armar, knepiga spiralfrakturer, spikar, plattor, gips. 1 operation blev 2. Två armar, spikar, plattor, bort. 
Operationsärren kan jag leva med. Det är bara PTSD:n som gör mitt liv till ett helvete bara det. 

När ska dom lära sig? Hur många armar ska behöva brytas tills dom inser att så här får det inte gå till? Hur många fler människor ska behöva gå igenom det här? Övervåld? Misshandel? 
Nej nej, vi gör som polisen och utredarna gör. Vi lägger ner fallet. Alltså var det mitt fel att det här hände, eftersom jag, som stod upptryckt mot en vägg "kastade mig framåt". Det var anledningen varför dom la ner mitt fall.
Skyll på oss. det är aldrig väktarnas fel.

Food. TW

När man tror att allting är bra eller börjar bli bättre så dras man lika snabbt ner igen. Det har gått 8 dagar nu och jag har redan gått ner 4kilo. Min lillasyster blev arg på mig ikväll när vi var på bio för att jag inte åt några popcorn. Man märker att dom märker, men ingen säger något. Ingen tycker det är värt att ta upp. I början var det bara slarv, men nu har det blivit en besatthet igen. Vad man får och inte får äta. Hur ska det bli när jag flyttar? Inlagd med dropp har jag varit, ingen höjdare. Blev bältad och fick gott ligga där medans djävulsvätskan åkte rätt in i blodet. Just då hade jag inga krafter att streta emot. Hade jag varit lite medgörlig hade jag kunnat få det frivilligt. Ung och dum var jag. 

Annars då? Håller ihop. Hårt som fan. Ingen sjuksköterske tid och ingen terapeut tid den här veckan. Jag. Kommer. Dö.

Alla tycker att jag är så glad och pigg men det dom inte vet är att jag redan har bestämt mig. Man får väl ändå vara glad sista tiden i livet?