Jag tycker dock inte att det var oväntat. Sedan dom bröt mina armar har jag bara gått runt och väntat på att fler armar ska gå av. Och nu, hände det. Jag lider så fruktansvärt med den killen som blev utsatt och jag blir så jävla förbannad att dom inte gör någonting! Hitta på andra positioner som ni kan hålla i. Det känns som att det är den som är starkast som vinner, jag förlorade, stort. Två armar, knepiga spiralfrakturer, spikar, plattor, gips. 1 operation blev 2. Två armar, spikar, plattor, bort. 

Operationsärren kan jag leva med. Det är bara PTSD:n som gör mitt liv till ett helvete bara det. 

När ska dom lära sig? Hur många armar ska behöva brytas tills dom inser att så här får det inte gå till? Hur många fler människor ska behöva gå igenom det här? Övervåld? Misshandel? 

Nej nej, vi gör som polisen och utredarna gör. Vi lägger ner fallet. Alltså var det mitt fel att det här hände, eftersom jag, som stod upptryckt mot en vägg "kastade mig framåt". Det var anledningen varför dom la ner mitt fall.

Skyll på oss. det är aldrig väktarnas fel.